DN. TISDAG 30 DESEMBER 2008
INSIDAN
Uppdaterad 30 dec 2008 04:00
ORDEN SOM BEFRIAR
DEL 2
At skriva kan vara ett sätt att bearbeta svåra upplevelser , att sätta ord på sina erfarenheter eller att hitta sig själv.
Insidan har mött fyra författare som skrivit sig fram till nya insikter :
Eva F Dahlgren
Mahmoud Al- Bayaty
Nina Honkanen
Margareta Burman
"Jag skriver för att hitta hem"
Mahmoud Al-Bayaty skrev en roman om förorten där han bott i nära arton år. Han ville skildra det "nya" Sverige, men också bättre förstå vem han själv är - en man utan hemland.
Högst upp på nionde våningen i ett grått betonghus i Hammarkullen bor författaren och journalisten Mahmoud Al-Bayaty.
I romanen "Dans på vatten - vilda drömmar" skriver han om livet i den invandrartäta Göteborgsförorten. Än så länge har den bara getts ut på ett förlag i den libanesiska huvudstaden Beirut - Mahmoud skriver nämligen bara på arabiska.
"Dans på vatten" handlar om att alla människor - oavsett kulturell, religiös och etnisk tillhörighet - kan leva tillsammans om de ges möjlighet att lära känna varandra.
- Men arbetet med boken förändrade även min syn på mig själv. Jag blev mer uppmärksam på mina känslor, som ibland kanske var fördomsfulla gentemot andra människor. Och jag fick mer förståelse för svenskarnas rädsla för utlänningar, även om jag inte accepterar den.
"Dans på vatten" utspelar sig i Hammarkullen och rymmer ett myller av människor. Där är en palestinsk kvinnlig konstnär, en judisk flicka, en kurdisk kvinna, en chilen, flera svenskar som arbetar i förorten samt en irakisk poet. Även Jesus, Mohammed och Karl Marx dyker upp under berättelsens gång.
Idén till boken växte sakta fram efter att Mahmoud på ett kafé hittat en plånbok innehållande sjutton kronor och ett spårvagnskort. På plånboken fanns en klisterbild av Alfons Åberg .
Mahmoud undrade vem som glömt plånboken - och hade först ingen aning om vem Alfons är. Men när han fick veta mer om den älskade sagohjälten började han i sin dagbok fantisera om att ägaren kanske hade samma namn.
Dessa dagboksanteckningar blev utgångspunkt till romanen där berättarjaget - den irakiske poeten - också hittar en plånbok med en bild av Alfons. Han letar efter vem den kan tillhöra, han frågar svenskar och invandrare - men förgäves.
Poeten söker ett nytt sätt att förhålla sig till omgivningen, grannarna, vännerna och Sverige - och i jakten efter Alfons finner han annan identitet. Han smälter samman gamla traditioner från hemlandet med det svenska sättet att leva. Kanske är det sig själv Mahmoud berättar om? Han svarar att alla författare hämtar inspiration ur sina egna liv och erfarenheter.
- Vi invandrare ska inte tvingas ge upp våra traditioner och förneka vår kulturella bakgrund, vi kan berika det svenska samhället. Men vi får inte heller låta egna fördomar styra bilden av Sverige. Den insikten fick jag under arbetet med boken.
Om Mahmoud inte kunde skriva om det som rör sig i hans inre skulle han kanske bli tokig, säger han. Oron för barnen, som bor i London numera, är stor. Likaså ilskan över hur det irakiska folket lider i dag. Och han bär på en sorg över att inte ha ett riktigt hemland.
- Jag skriver för att överleva. Det är en terapi. Orden befriar tankar och känslor så att dessa inte längre tynger ned och förlamar. Jag får utlopp för oron, ilskan och sorgen - och kanske upptäcker jag vem jag är och vem jag vill vara.
Mahmoud Al-Bayaty fyller 65 år om några månader. Han är född och uppvuxen i Bagdad, där föräldrarna arbetade som porträttfotografer. Femton år gammal gick han med i det irakiska kommunistpartiet. Senare arbetade han som journalist på en dagstidning och på ett veckomagasin. Han var mot regimen, den regim som senare kom att ledas av Saddam Hussein.
Ett par dagar efter att polisen stängt tidningen där Mahmoud var anställd flydde han från Irak. Via Beirut och Turkiet kom han till Prag. Efter att kommunistdiktaturerna i Östeuropa fallit samman flyttade han 1991 till Sverige.
Under många år skrev Mahmoud artiklar för en arabisk tidning som utkommer i London. Han har hela tiden varit starkt kritisk till den USA-ledda invasionen i Irak för nästan sex år sedan då Saddam Hussein störtades. Priset för det irakiska folket blev enormt, säger han.
Mahmoud har inte varit i Bagdad sedan han flydde i mitten av 1970-talet. Kan han tänka sig att återvända? Han tvekar.
- Bagdad ser nog inte ut som när jag lämnade staden. Hus är rivna och nya har byggts. Människorna är också förändrade och livet är annorlunda under ockupationen. Många gamla vänner stödde invasionen. Vad tycker de om mig i dag? Hur kommer jag att bli bemött?
- Jag är också en annan efter alla år i Prag och Göteborg.
Mahmoud har bott en tredjedel av sitt liv i Bagdad, en tredjedel i Prag och nu har han snart varit lika länge i Sverige. Miljontals flyktingar runt om i världen har liknande erfarenheter. Kanske var romanen "Dansa på vatten" ett sätt att skapa ett hem i Hammarkullen?
- Jag har bott i Bagdad bland familj, vänner och bekanta. Det var människor som uttryckte sig direkt, spontant och inte drog sig för att avslöja sina känslor, oavsett om det handlade om kärlek eller hat. De skämdes inte för sina svagheter. De grät om det var nödvändigt och dansade likt Zorba när de var glada. Lite av allt detta finns i Hammarkullen.
Mahmoud tycker att husen är slitna, att det är smutsigt och att stämningen mellan folk kan vara hård. Men under arbetet med romanen blev det vardagsliv som pågår i Hammarkullen tydligare för honom. Därmed blev kanske förorten också mer av ett hem för honom.
Mahmoud fortsätter att skriva noveller och romaner i sin tvårumslägenhet. Han tycker om att bo högt, tankarna rör sig fritt när han ser fåglarna flyga utanför fönstren och över hustaken.
- Jag grubblar ofta över varför människan egentligen existerar? Jag tänker då inte på hur vi existerar, utan varför vi egentligen finns till.
Har du något svar?
- Inte än, men jag söker varje dag och kommer att fortsätta att göra det tills jag är död. Tills jag inte orkar skriva längre.
Högst upp på nionde våningen i ett grått betonghus i Hammarkullen bor författaren och journalisten Mahmoud Al-Bayaty.
I romanen "Dans på vatten - vilda drömmar" skriver han om livet i den invandrartäta Göteborgsförorten. Än så länge har den bara getts ut på ett förlag i den libanesiska huvudstaden Beirut - Mahmoud skriver nämligen bara på arabiska.
"Dans på vatten" handlar om att alla människor - oavsett kulturell, religiös och etnisk tillhörighet - kan leva tillsammans om de ges möjlighet att lära känna varandra.
- Men arbetet med boken förändrade även min syn på mig själv. Jag blev mer uppmärksam på mina känslor, som ibland kanske var fördomsfulla gentemot andra människor. Och jag fick mer förståelse för svenskarnas rädsla för utlänningar, även om jag inte accepterar den.
"Dans på vatten" utspelar sig i Hammarkullen och rymmer ett myller av människor. Där är en palestinsk kvinnlig konstnär, en judisk flicka, en kurdisk kvinna, en chilen, flera svenskar som arbetar i förorten samt en irakisk poet. Även Jesus, Mohammed och Karl Marx dyker upp under berättelsens gång.
Idén till boken växte sakta fram efter att Mahmoud på ett kafé hittat en plånbok innehållande sjutton kronor och ett spårvagnskort. På plånboken fanns en klisterbild av Alfons Åberg .
Mahmoud undrade vem som glömt plånboken - och hade först ingen aning om vem Alfons är. Men när han fick veta mer om den älskade sagohjälten började han i sin dagbok fantisera om att ägaren kanske hade samma namn.
Dessa dagboksanteckningar blev utgångspunkt till romanen där berättarjaget - den irakiske poeten - också hittar en plånbok med en bild av Alfons. Han letar efter vem den kan tillhöra, han frågar svenskar och invandrare - men förgäves.
Poeten söker ett nytt sätt att förhålla sig till omgivningen, grannarna, vännerna och Sverige - och i jakten efter Alfons finner han annan identitet. Han smälter samman gamla traditioner från hemlandet med det svenska sättet att leva. Kanske är det sig själv Mahmoud berättar om? Han svarar att alla författare hämtar inspiration ur sina egna liv och erfarenheter.
- Vi invandrare ska inte tvingas ge upp våra traditioner och förneka vår kulturella bakgrund, vi kan berika det svenska samhället. Men vi får inte heller låta egna fördomar styra bilden av Sverige. Den insikten fick jag under arbetet med boken.
Om Mahmoud inte kunde skriva om det som rör sig i hans inre skulle han kanske bli tokig, säger han. Oron för barnen, som bor i London numera, är stor. Likaså ilskan över hur det irakiska folket lider i dag. Och han bär på en sorg över att inte ha ett riktigt hemland.
- Jag skriver för att överleva. Det är en terapi. Orden befriar tankar och känslor så att dessa inte längre tynger ned och förlamar. Jag får utlopp för oron, ilskan och sorgen - och kanske upptäcker jag vem jag är och vem jag vill vara.
Mahmoud Al-Bayaty fyller 65 år om några månader. Han är född och uppvuxen i Bagdad, där föräldrarna arbetade som porträttfotografer. Femton år gammal gick han med i det irakiska kommunistpartiet. Senare arbetade han som journalist på en dagstidning och på ett veckomagasin. Han var mot regimen, den regim som senare kom att ledas av Saddam Hussein.
Ett par dagar efter att polisen stängt tidningen där Mahmoud var anställd flydde han från Irak. Via Beirut och Turkiet kom han till Prag. Efter att kommunistdiktaturerna i Östeuropa fallit samman flyttade han 1991 till Sverige.
Under många år skrev Mahmoud artiklar för en arabisk tidning som utkommer i London. Han har hela tiden varit starkt kritisk till den USA-ledda invasionen i Irak för nästan sex år sedan då Saddam Hussein störtades. Priset för det irakiska folket blev enormt, säger han.
Mahmoud har inte varit i Bagdad sedan han flydde i mitten av 1970-talet. Kan han tänka sig att återvända? Han tvekar.
- Bagdad ser nog inte ut som när jag lämnade staden. Hus är rivna och nya har byggts. Människorna är också förändrade och livet är annorlunda under ockupationen. Många gamla vänner stödde invasionen. Vad tycker de om mig i dag? Hur kommer jag att bli bemött?
- Jag är också en annan efter alla år i Prag och Göteborg.
Mahmoud har bott en tredjedel av sitt liv i Bagdad, en tredjedel i Prag och nu har han snart varit lika länge i Sverige. Miljontals flyktingar runt om i världen har liknande erfarenheter. Kanske var romanen "Dansa på vatten" ett sätt att skapa ett hem i Hammarkullen?
- Jag har bott i Bagdad bland familj, vänner och bekanta. Det var människor som uttryckte sig direkt, spontant och inte drog sig för att avslöja sina känslor, oavsett om det handlade om kärlek eller hat. De skämdes inte för sina svagheter. De grät om det var nödvändigt och dansade likt Zorba när de var glada. Lite av allt detta finns i Hammarkullen.
Mahmoud tycker att husen är slitna, att det är smutsigt och att stämningen mellan folk kan vara hård. Men under arbetet med romanen blev det vardagsliv som pågår i Hammarkullen tydligare för honom. Därmed blev kanske förorten också mer av ett hem för honom.
Mahmoud fortsätter att skriva noveller och romaner i sin tvårumslägenhet. Han tycker om att bo högt, tankarna rör sig fritt när han ser fåglarna flyga utanför fönstren och över hustaken.
- Jag grubblar ofta över varför människan egentligen existerar? Jag tänker då inte på hur vi existerar, utan varför vi egentligen finns till.
Har du något svar?
- Inte än, men jag söker varje dag och kommer att fortsätta att göra det tills jag är död. Tills jag inte orkar skriva längre.
*
Från Bagdad till Hammarkullen
Mahmoud Al-Bayaty är född 1949 i Bagdad i Iraq . När han var 21 flydde han av politiska skäl . Han återkom till Bagdad där han arbetade som författare och som journalist på olgika tidningar . När han var 29 år flydde han igen till Prag .
Sedan snart 18 år bor han i Hammrkullen i Göteborg . Den före detta hustrun och de två barnen , Farah och Zeid , lever i dag i London .
Hans första bok , en novellsamling utkom 1985 i Kairo . För ett par månader sedan utkom novellsamlingen " I väntan på främlingen " .
Romanen " Dansa på vatten – hårda drömmar " utkaom 2006 ( " Dancing on water – hard dreams " , Arabic Institute for research and publishing , Beirut ) .
Den fick positiva recensioner i arabiska tidningar . I somras banlystes boken av en islamisk akademi i Kairo – Al Azhar .
" Författaren skilder den mänsliga smärtan i de länder han passerat genom livet , som i Sverige där han lever nu. Romanen kan lätt bli ett filmmanus i händerna på en skicklig regissör " , skrev författaren Alia Mamdouh i den soudiska tidningen Alriyadh.
Ingen av Mahmoud Al-Bayatys böcker finns ännu utgiven på svenska.
Thomas Lerner, thomas.lerner@dn.se
